Den 29e april lämnade vi Påskön, flyget var lite över en timme försenat. Vi hoppades att kunna ta den sista bussen ifrån Santiago till Arica för att sen ta ytterligare en buss till San Pedro de Atacama. Det gick som planerat, skönt!
Nu var det ju bara att den första bussen tog 22 timmar och den därefter tog 1,5 timme. Nämnde vi att flyget tog 5,5 timmar?
Vi klev av i San Pedro klockan halv ett på natten och möttes av en liten sandig stad som redan somnat. Vi knackade på ganska många dörrar innan vi hittade ett hostel som hade rätt pris och ledigt rum. När vi vaknat och ätit en mycket sorglig frukost letade vi reda på ett trevligare hostel, dock utan frukost, men med riktigt kök. Sen tog vi det ganska lugnt resten av dagen. Vi strosade runt lite och kollade in omgivningarna.
Passade på att laga lite mat med massor utav avokado och chili i.
Dagen därefter så hyrde vi cyklar och cyklade ut till Valle de la Luna, månens dal. Där fanns sanddyner, höga berg, en gammal saltgruva och en grotta där vi fick trängas med turister på guidad tur. Vi gick upp för ett berg och tittade på den fantastiska utsikten över månlandskapet. Sofie kände sig lite matt men tog sig upp i sakta mak. Värt att nämna är ju att öknen ligger rätt högt upp, närmare 2500 möh. På kvällen gick vi ut och åt, vi beställde något spännande och fick grönsaker med massor pommes frites. Kanske inte så spännande.
När vi vaknade dagen därpå så ville vi inte vara sämre än dagen därinnan så vi hyrde cyklar igen och cyklade ut till Lagunas Cejar, saltlaguner där vi tog ett salt dopp. Typ samma salthalt som i döda havet. Vi hade läst att det skulle vara suuuperkallt, men som svensk var det inga som helst problem att flyta runt som om man låg på en luftmadrass fast man inte hade någon luftmadrass..
Cyklade hem och tog en kort löptur för väcka benen lite och nog blev de väckta när en av Hades hundar skulle visa vem som var chef i det där kvarteret (frågan alla borde ställa sig är ju varför har man hund när det finns katt?).
Frukosten nästa dag blev extra speciell, då vi hade lyckats hitta stället som sålde riktiga franska baguetter och inte det som chilenare kallar bröd.
Efter vi hade ätit upp sista smulan så gick vi ut på stan och kollade in de olika företagen som erbjuder turer. Tittade efter hästturer och geiserturer. Vi bokade en till geisrarna. Det skulle bli uppstigning 04:20 morgonen därpå för att åka tio mil till 5400 höjdmeter, tio minusgrader och aktiva geysrar. Frågan är om man vågar bada i en geyser när det är minusgrader? Kommer frysa till is när man går upp!
Senare tog vi en lite längre löprunda i öknen fast längs med floden(?!), som mer liknar en rejäl bäck. Trots att det aldrig regnar här kommer det vatten från de snötäckta bergen som omger staden. Vi såg en stor folksamling och flera guidebussar så vi sprang dit för att se vad de ville se. konstaterade att det ljuset från solnedgången som sken på vulkanen. Fint trots lite moln. Sen sprang vi hem och plockade ihop alla kläder vi har inför morgondagen. För vi skulle inte frysa.
Men det blev inga geysrar, och inga andra äventyr heller i San Pedro. Sofie blev sjuk så de kommande dagarna blev det istället sängläge och tre sjukhusbesök. Vår två-årsdag firade vi med tre timmars bussresa och ett oromantiskt besök på kliniken. Njurbäckeninflammation visade det sig vara. Tredje läkarbesöket blev Sofie friskförklarad av doktorn. Jättebra! Men magen gjorde ju fortfarande ont...
Efter några lugna dagar tog vi en nattbuss till Arica, nästan längst upp i Chile längs kusten. Staden kantas av stränder och är populärt bland surfare, här finns sjölejon som tigger fick i hamnen och mycket goda fiskar och skaldjur.
Men det blev ingen surf denna gång för Sofie hade ju fortfarande ont i magen. Vi fick besöka ett nytt sjukhus för nya prover, och en gång till för ultraljud. Där hittades en gallsten också. Läkaren på SOS international ordinerade vila på ett fint hotell och vi lydde och levde riktigt bekvämt i några dagar. Bra dagar promenerade vi lite och åt god mat, men löpningen fick Christian göra ensam.
När vi till slut blev för rastlösa för att vila mer lämnade vi Chile och åkte till Peru. Efter en dag i Tacna tog vi en nattbuss till Puno som är Perus högst belägna stad på 3812 meter över havet. De Peruanska kvinnorna hade mängder med filtar med sig och vi skulle snart förstå varför. Under natten var det så kallt på bussen att det var frost på insidan av fönstrena!
När vi kom fram checkade vi in på ett hostel, kröp ner under fyra täcken och sov från sju till halv ett. Resten av dagen tog vi det så lugnt det bara gick och försökte anpassa oss till den höga höjden. Huvudet värkte och vi blev andfådda av minsta ansträngning.
Dagen efter kände vi oss båda rätt bra men tyvärr var det dags för ännu ett sjukhusbesök och nytt blodprov för att kolla om Sofie skulle behöva en operation eller inte.
Medan vi väntade på provresultatet tog vi en båt ut på Titicaca-sjön och de flytande öarna Uros. Öarna är tillverkade av en sorts vass och måste ständigt underhållas för att klara fukten. Det finns drygt 40 av dessa flytande öarna, och fram till idag har Uros-folket varit beroende av skön för sin överlevnad. Här får du också uppleva Uros;
Sedan hämtade vi resultatet från blodprovet som kom tillbaka strålande fint, vi pratade med läkaren och äntligen äntligen, efter sju klinikbesök, fyra blodprov, ett ultraljud och ett rullstolsåk är Sofie friskförklarad på riktigt, nu dessutom med en känsla av att vara frisk! Det firade vi med att gå och köpa oss en biljett till Cusco, och sedan en god middag med alpacka och vin.
Nu kan äventyret fortsätta!
