På havets vågadevågadevåg

Det finns två sätt att ta sig från Colombia till Panama. Landgränsen är inget alternativ om man inte har en dödsönskan eller kanske goda kontakter inom gerillan, så då återstår alternativen båt och flyg. Vi valde båt inte bara för att det var billigare utan framförallt för att vi hört om hur fantastiskt det ska vara att segla via San Blas skärgård.  

Vi bokade in oss på en av de mindre segelbåtarna tillsammans med fem andra medpassagerare. Vi tog oss till hamnen kvällen därpå och där välkomnades vi av kapten Mike och hans båt Koala 2. Vi installerade oss i vår lilla hytt och bekantade oss med våra resekamrater som bestod av tre Australiensare och en Schweizare som åkte för andra gången för att hon råkat bli kär i kaptenens son Juan Pedro som var med som kaptenens högra hand. Vi satt ute på båten och pratade, drack ett glas vin och åt choklad i väntan på att det var dags att åka. 

Inte förrän mitt i natten lämnade vi hamnen. På grund av vindens frånvaro blev det med motor istället för segel. Vi satt ute och såg stadens ljus från Panama City försvinna tills det enda ljuset vi kunde se var stjärnorna på himlen. Så småningom  gick ner till hytten för att lägga oss men jag fick snart skynda mig ut igen. Lukten av båtbränsle i kombination med båtens krängande över vågorna blev för mycket så vin och choklad kom upp igen och jag fick fortsätta beundra stjärnorna en stund, hängandes över relingen. Efter ett sjösjukepiller var jag utslagen och kunde sova resten av natten. Det visade sig att till och med kapten Mike tog sjösjukepiller så ni kan tänka er att det var lite gungigt. 

På morgonen nästnästa dag tittade vi upp ur ruffen och fick se paradiset. Vi hoppade i vattnet och simmade in till ön. San Blas tillhör Panama och består av 378 öar varav cirka 50 av dem bebos av Konaindianer. Få turister kommer till öarna och Konaindianerna har sitt egna ekonomiska system, sitt eget språk, tull och kultur.

Under våra tre dagar i San Blas besökte vi fem olika öar. Den minsta kunde man gå runt på ungefär fem minuter. Kapten Mike, som tidigare jobbat som kock, lagade lunch och middag till oss på öarna medan vi låg på stranden, snorklade eller sprang varv på varv runt ön. Bästa middagen var färsk languster som han köpt från de lokala fiskarna som stannat till vid vår båt med dagens fångst. 

Sista morgonen, när det var dags att åka hem, var motorn trasig. Det visade sig att den inte gick att laga så kaptenen ringde och ringde för att försöka hitta en lösning. Vi väntade och väntade, men det är inte så jobbigt att vänta när man kan göra det i turkost vatten eller i solen uppe på en segelbåt. 

Tillslut kom en båt och plockade upp oss och körde oss till den ö där tullen ligger och kaptenen skulle ordna allt det formella med våra pass eftersom vi passerat gränsen till Panama. Det tog tid och återigen fick vi vänta och vänta, men denna gång i en hängmatta och sedan med en grillad fisk, så inte heller denna gång gjorde det så mycyket. Strandade i paradiset liksom, det är inte läge att klaga. 

Tillslut var våra pass stämplade och klara, vi skjutsades till fastlandet och så var segelsemestern över. 

Om arternas uppkomst

Galapagos....

Det var ett tag sen vi lämnade skärgården nu men det är knappt så att alla intryck hunnit smälta in än. Vi har sett så mycket. Så många djur, så många olika öar med så olika landskap. Vi har så otroligt många bilder och det finns så mycket att skriva om Galapagos. Bara tanken på att försöka sammanfatta de två veckorna i ett blogginlägg har gjort mig svettig (som om att jag inte redan svettas tillräckligt mycket). Men nu gör jag äntligen slag i saken och delar med mig av några av guldkornen, sa lämnar jag det till er sen att åka dit och uppleva magin själva i framtiden. Gör det!

Galapagos var större än jag anat med sina 19 öar ca 100 mil väster om Ecuador. Vi spenderade de första dagarna på ön San Cristobal och de sista på Santa Cruz, och där emellan åkte vi på en kryssning som tog oss runt till några av de obebodda öarna. Eftersom djuren på Galapagos inte haft några naturlig fiender som kan förknippas med människor är de ofta helt orädda, och det går att komma otroligt nära. Ett stort plus för oss som inte har några teleobjektiv, utan bara mobilkameran, men kunde ta fantastiska bilder ändå!

Vi hade läst mycket om hur dyrt det är att leva där, men håller man sig bara borta från turistrestaurangerna så behöver det inte bli mycket dyrare än någon annanstans.

Man kan göra som sköldpaddan och äta passionsfallfrukt gratis!

Kryssningen kostar försås en del, men vi lyckades få ett ganska bra pris genom att boka på plats i precis sista minuten. Det skulle visa sig att vissa på båten som bokat via nätet betalat mer än dubbelt så mycket, men har man begränsat med tid är det förstås så det måste gå till.

På San Cristobal bokstavligen kryllade det av sjölejon. På kvällarna kom de upp och täckte hela stränderna och förde ett himla liv, ett himla roligt liv dessutom! 

Sjölejon är otroligt nyfikna, sociala och lekfulla, och vi ägnade många timmar till att leka med dem. De tycker om att härmas så när vi simmade upp och ner och snurrade runt så gjorde de likadant, fast kanske något mer graciöst

Vi hittade också en strand där vi varje morgon kunde simma med sköldpaddor. Som mest såg vi fem sköldpaddor på samma gång, var av några var riktiga bjässar, helt fantastiskt.

Under kryssningen som varade i fem dagar fick vi varje dag snorkla och vandra på olika öar. Att varje dag få se så mycket man aldrig sett förut, och som bara finns på just den unika platsen i hela världen, är verkligen något speciellt.

Min höjdpunkt var nog sista dagen på båten när vi snorklade och äntligen fick se pingviner! Det var precis vid lunchtid och de pilade runt runt i vattnet i full färd med att plocka ut godbitarna ur ett glänsande stim småfisk.

Christian fick tyvärr feber under kryssningen men var starkt nog med på alla aktiviteter ändå. Snorklingen i det svala vattnet tog ned temperaturen, men sedan steg den alltid oroväckande högt igen. När vi kommit tillbaka från kryssningen gick vi till doktorn och han fick diagnosen Denguefeber. Då hade den redan gått ner något och efter några dagar skulle det komma att försvinna av sig själv. Läkarna verkade väldigt omtänksamma som skulle komma till vårt hostel varje dag för att  titta till honom, men så småningom fick vi höra att det nog inte enbart var av omtanke. Han var det enda fallet av Dengue på Galpagos och hälsomyndigheten var bekymrad att det skulle spridas. Han skulle alltid ha myggmedel, alltid långbyxor och långärmat, och helst inte lämna hotellrummet alls kom det fram tillslut. Varje gång läkarna hälsade på tog de ett foto så att de kulle kunna visa hälsomyndigheten att de varit där. Dagen före helgdag kom de två gånger och tog två foton så att de skulle kunna vara lediga dagen efter. Man får inte vara dum.

Typ såhär kul kändes det att lämna öarna

Vägen till Machu Picchu

Vi har väntat på foton från killen med kameran men de kommer inte och eftersom jag tror att ni inte kan vänta länge så kommer här inlägget från vår vandring till Machu Picchu. Ni får helt enkelt hålla tillgodo med våra iPhone-bilder (precis som vanligt alltså). 

Vi började äventyret med en enkel vandring på förmiddagen. Vi bekantade oss med våra gruppkompisar, sprayade oss med myggmedel och beundrade utsikter längs vägen. 

Mitt på dagen kom vi fram till vår första lägerplats. Tälten var uppsatta och lunchen var på gång. På morgonen hade vi fått lämna in en väska på fem kilo var som bars av hästar som även kånkade på tält, mat och dylikt. Med oss fanns "hästmän" som tog hand om hästarna och det praktiska, och en kock. Riktig lyxcamping med andra ord. 

Tälten var instoppade under finurliga regn- och vindskydd så vi behövde inte bekymra oss om väder och vind. De hjälpte dessvärre inte mot kyla, inte sovsäcken heller, så den första natten, när temperaturen sjönk till noll, blev lång.

Hur som haver. Efter att vi fått lunch gick vi upp, upp, upp till en vacker turkos sjö. 

Andra dagen fortsatte vi uppåt. Det blev kallare och kallare, vackrare och vackrare.

Paus på toppen. Salkantay, här är vi 4600 meter över havet. 

Sen gick det nedåt i några timmar. I takt med våra steg ökade temperaturen och till sist nådde vi kvällens lägerplats i en dal i djungeln. 

Innan middagarna fick vi te med popcorn och kex. 

Dagen därpå hade vi en kortare och väldigt behaglig vandring, vi var framme vid lunch och åkte efter det och tog ett skönt bad i varma källor. 

Fjärde dagen var det dags för zip line! Här fanns nämligen Sydamerikas längsta zipline och totalt åkte vi fram och tillbaka över dalen fem gånger längs olika vajrar. Vi började som vanligt, sen liggandes och "super condor style". Allra roligast var att hänga upp och ned! 

Resten av dagen promenerade vi längs järnvägen. 

Där uppe skymtas Machu Picchu!

Framme i Aguas Caliente blev vi inackorderade på ett hostel och fick njuta av en varm dusch och en mjuk säng. Vi fick däremot inte ligga och dra oss så länge på morgonen för 04:15 var det dags att börja vandringen upp till Machu Picchu. 

Äntligen var vi uppe och möttes av ett nyvaket och väldigt vackert Machu Picchu. 

Efter en guidad tur gick Christian upp till Machu Picchu mountain. Jag som var lite svag för dagen gick istället till solporten, som också hade en fantastisk utsikt över staden, där jag väntade på killarna och hade det bra.

Vi spenderade hela dagen kring Machu Picchu.

Vi gick till Inkabron och kunde inte sluta förundras över hur det är möjligt att de kunnat bygga något sådant. 

Tittar man riktigt noga ser man Inkabron längs bergsväggen.

Det började bli stängningsdags och staden tömdes på folk. Solen sjönk och vi bara stod där och blickade ut över staden in i det sista, ville inte sluta. 

En sådan vacker och magisk plats!

Och hur får man en alpacka att ställa upp på sånt här?

Äpple!