Jobbigt liv

En dryg vecka har vi nu fördrivit i landet som är stort, varmt och farligt. Vi flög in från Sri Lanka och mötte upp en jetlaggad familj i Brisbane där vi hade en lång lång dag framför oss med främsta fokus att hålla sig vakna till efter 20. Dagen efter åkte vi vidare, stannade en natt i Gladstone för att sen därifrån ta båten till Heron Island.

Guppigt. Vi satt ute, spanade efter delfiner och höll oss ur vägen för sjösjuka medpassagerare 

Heron är en grön ö på Barriärrevet, inte större än att man promenerar runt den på 30 minuter. Det började som sköldpaddssoppsfabrik men är nu ett semesterparadis och forskningsstation. 

Jag och Christian bodde i ett rum som vätte mot stranden och om det bara blåste tillräckligt hård västlig vind så att träden böjde sig kunde man få en liten havsglimt.

  Typiskt....

Runt Heron är vattnet kristallklart och sanden alldeles mjuk och vit. Så vit att man inte ser de vassa korallbitarna som gömmer sig där under och borrar sig in i fotsulorna, och så fin att den hamnar exakt överallt. Sand i sängen, sand på golvet, sand på bordet och sand i byxorna. Jag kan fortfarande hitta sand i såväl läsplatta som öron.

Räddar Christian från all sand. Är man stark måste man vara snäll. 

  Jobbigt

Jag blev förkyld, extra jobbigt i paradiset. Här är jag på väg till rummet efter snorkling, trött och lite febrig. Allt är så ljust!

  Soluppgång med måsarna får man stå ut med när man vaknat för tidigt

Maten kan sammanfattas till mycket och ofta. Jag hann knappt bli hungrig en enda gång. Kaffet var inte som svenskt kaffe, ibland var croissanterna slut på frukosten och på skaldjursbuffén fanns ingen hummer. Ändå lyckades jag bli jobbigt proppmätt tre gånger per dag. 

   Skål

  Frukostfavoriten, före och efter

  Solnedgångsvin ur en sjuk Gunillas perspektiv 

Djulivet är svårt att hålla sig undan på Heron. När vi anlände möttes vi av ett öronbedövande fågeltjatter, det var fåglar exakt överallt i exakt varje träd, och de bajsade på varenda ledig yta på marken, man kunde nästan tro att de hade som mål att färga hela ön vit. 

  Heronfågel

  Mås

  Fågel med rolig hatt

En morgon hittade jag små små svarta dunbollar utanför vårt rum. Jag smög lite närmre för att få en bild men då störtar pappa dunboll ut från sitt gömställe med ett vrål och attackerar mig. Vi vrålar i kör, han vinner och jag får nöja mig med en bild på min fot i flykt. Lite snålt att inte dela med sig av allt det där söta.

Hjälp

Sköldpaddsungar kläcks hela tiden här. Hundratals i taget rusar de yrvaket mot havet. Har de sån tur att de inte lyfter från marken i klorna på en mås simmar de med största sannorlihet rakt in i gapet på en haj som är sugen på något krispigt. Trots många promenader upp och ned för stranden råkade vi inte på en enda kläckning. Bara en liten  krake som aldrig kom ur sitt skal. Syskonen var borta för länge sen och den hade nog ingen ljus framtid till mötes. 

När vi inte åt så snorklade vi. Under vattnet såg vi iallafall flera av de sköldpaddor som överlevt den där första flykten och klarat sig till vuxen ålder. Helt ok!

  Leonardo äter

  Michelangelo vilar

  Donatello simmar med Christian

Vi simmade även med rockor i mängder och metervis med haj. Tusen och åter tusen fiskar såg vi, och några färgglada koraller levde fortfarande trots den globala uppvärmningen. Uppvärmningen var det dock inte tillräcklig för att man skulle kunna ligga i vattnet i över timmen utan att frysa och bli alldeles blå om händerna.

  Revhaj på grunt vatten

  Rocka

  Haj som blivit trampad på? Nej, en Common shovel nose ray. 

  Värmer mig efter morgonsnorkel i hamnen. 27 grader i vattnet, brrrr. Fotograf: Christian 

Sista dagen åkte vi på snorkelbåtstur. 50 dollar kostade det vilket vi tyckte det kunde vara värt för att komma ut en bit på the great barrier rief. Vi tog plats i båten, fick en säkerhetsgenomgång, och sen bar det av ut på havet. I cirka en minut. Vi lade an vid en boj jag kunde simmat till för exakt noll dollar. Under vattnet trängdes fiskarna för att få en titt på oss. Några hajar och sköldpaddor hade lagt till på botten för att bli putsade av frivilliga  städfiskar. Självklart hade de lagt sig på tillräckligt djup för att jag omöjligen skulle kunna simma ner till dem utan att spränga trumhinnorna fullständigt. Fick nöja mig med att titta på dem uppifrån.

Snorkelsugna! Vi har just lämnat bryggan, om ca 45 sekunder är vi framme. 

Vem är du?

  Fina fiskar. I korallen gömmer sig den livsfarliga drakfisken. Kan du se den?

  Sjöjungfru

Fisk i allmänhet

En sköldpadda fick jag iallafall simma lite med innan maneterna gick till attack. Först stack det till i knävecket, sen på kinden och det var då jag upptäckte de röda små gelémonstren komma emot mig. Det fanns ingen tid att simma runt båten och ta stegen upp. Efteråt fick jag beröm av Vilma för att jag kunde hoppa så högt upp ur vattnet och rätt in i båten.

  Såhääär stora var dem

Dagen efter lämnade vi Heron. Det sista jag gjorde var att vandra några varv runt ön. Inga sköldpaddsbebisar. 

  Hittar inget att klaga på här....

Hej då Heron! Synd att åka, det var ändå rätt okej att vara här på Barriärrevet, ett av våra naturliga underverk....

/En kvinna som heter Sofie

  Sköldpaddan vi inte såg