lördag 21 maj 2016

Livet i öknen och när livet känns öken....



Den 29e april lämnade vi Påskön, flyget var lite över en timme försenat. Vi hoppades att kunna ta den sista bussen ifrån Santiago till Arica för att sen ta ytterligare en buss till San Pedro de Atacama. Det gick som planerat, skönt!
Nu var det ju bara att den första bussen tog 22 timmar och den därefter tog 1,5 timme. Nämnde vi att flyget tog 5,5 timmar?


Vi klev av i San Pedro klockan halv ett på natten och möttes av en liten sandig stad som redan somnat. Vi knackade på ganska många dörrar innan vi hittade ett hostel som hade rätt pris och ledigt rum. När vi vaknat och ätit en mycket sorglig frukost letade vi reda på ett trevligare hostel, dock utan frukost, men med riktigt kök. Sen tog vi det ganska lugnt resten av dagen. Vi strosade runt lite och kollade in omgivningarna. 
Passade på att laga lite mat med massor utav avokado och chili i.


Dagen därefter så  hyrde vi cyklar och cyklade ut till Valle de la Luna, månens dal. Där fanns sanddyner, höga berg, en gammal saltgruva och en grotta där vi fick trängas med turister på guidad tur. Vi gick upp för ett berg och tittade på den fantastiska utsikten över månlandskapet. Sofie kände sig lite matt men tog sig upp i sakta mak. Värt att nämna är ju att öknen ligger rätt högt upp, närmare 2500 möh. På kvällen gick vi ut och åt, vi beställde något spännande och fick grönsaker med massor pommes frites. Kanske inte så spännande.






När vi vaknade dagen därpå så ville vi inte vara sämre än dagen därinnan så vi hyrde cyklar igen och cyklade ut till Lagunas Cejar, saltlaguner där vi tog ett salt dopp. Typ samma salthalt som i döda havet. Vi hade läst att det skulle vara suuuperkallt, men som svensk var det inga som helst problem att flyta runt som om man låg på en luftmadrass fast man inte hade någon luftmadrass..




Cyklade hem och tog en kort löptur för väcka benen lite och nog blev de väckta när en av Hades hundar skulle visa vem som var chef i det där kvarteret (frågan alla borde ställa sig är ju varför har man hund när det finns katt?).

Inte gullig

Gullig

Frukosten nästa dag blev extra speciell, då vi hade lyckats hitta stället som sålde riktiga franska baguetter och inte det som chilenare kallar bröd.


Efter vi hade ätit upp sista smulan så gick vi ut på stan och kollade in de olika företagen som erbjuder turer. Tittade efter hästturer och geiserturer. Vi bokade en till geisrarna. Det skulle bli uppstigning 04:20 morgonen därpå för att åka tio mil till 5400 höjdmeter, tio minusgrader och aktiva geysrar. Frågan är om man vågar bada i en geyser när det är minusgrader? Kommer frysa till is när man går upp! 


Senare tog vi en lite längre löprunda i öknen fast längs med floden(?!), som mer liknar en rejäl bäck. Trots att det aldrig regnar här kommer det vatten från de snötäckta bergen som omger staden. Vi såg en stor folksamling och flera guidebussar så vi sprang dit för att se vad de ville se.  konstaterade att det ljuset från solnedgången som sken på vulkanen. Fint trots lite moln. Sen sprang vi hem och plockade ihop alla kläder vi har inför morgondagen. För vi skulle inte frysa.


Men det blev inga geysrar, och inga andra äventyr heller i San Pedro. Sofie blev sjuk så de kommande dagarna blev det istället sängläge och tre sjukhusbesök. Vår två-årsdag firade vi med tre timmars bussresa och ett oromantiskt besök på kliniken. Njurbäckeninflammation visade det sig vara. Tredje läkarbesöket blev Sofie friskförklarad av doktorn. Jättebra! Men magen gjorde ju fortfarande ont...

Bra sällskap när man är sjuk. Men Christian var förstås ännu bättre som fixade, lagade mat och köpte croissanter <3



Lite ost och vin fick vi ihop till två-årsdagsmiddag iallafall  



Efter några lugna dagar tog vi en nattbuss till Arica, nästan längst upp i Chile längs kusten. Staden kantas av stränder och är populärt bland surfare, här finns sjölejon som tigger fick i hamnen och mycket goda fiskar och skaldjur.


Ceviche och sjöborre(!)

Men det blev ingen surf denna gång för Sofie hade ju fortfarande ont i magen. Vi fick besöka ett nytt sjukhus för nya prover, och en gång till för ultraljud. Där hittades en gallsten också. Läkaren på SOS international ordinerade vila på ett fint hotell och vi lydde och levde riktigt bekvämt i några dagar. Bra dagar promenerade vi lite och åt god mat, men löpningen fick Christian göra ensam. 

Doktor Carlos var en av få som kunde lite engelska


På löprunda blev Christian intervjuad om turism av ett TV-team

Mer blod och dropp




När vi till slut blev för rastlösa för att vila mer lämnade vi Chile och åkte till Peru. Efter en dag i Tacna tog vi en nattbuss till Puno som är Perus högst belägna stad på 3812 meter över havet. De Peruanska kvinnorna hade mängder med filtar med sig och vi skulle snart förstå varför. Under natten var det så kallt på bussen att det var frost på insidan av fönstrena! 


När vi kom fram checkade vi in på ett hostel, kröp ner under fyra täcken och sov från sju till halv ett. Resten av dagen tog vi det så lugnt det bara gick och försökte anpassa oss till den höga höjden. Huvudet värkte och vi blev andfådda av minsta ansträngning. 

Coca-te och våffla motverkar höjdsjuka



Puno var så fint. Här kan man handla något att äta och dricka i vartenda gathörn.

Dagen efter kände vi oss båda rätt bra men tyvärr var det dags för ännu ett sjukhusbesök och nytt blodprov för att kolla om Sofie skulle behöva en operation eller inte. 


Medan vi väntade på provresultatet tog vi en båt ut på Titicaca-sjön och de flytande öarna Uros. Öarna är tillverkade av en sorts vass och måste ständigt underhållas för att klara fukten. Det finns drygt 40 av dessa flytande öarna, och fram till idag har Uros-folket varit beroende av skön för sin överlevnad. Här får du också uppleva Uros;



Sedan hämtade vi resultatet från blodprovet som kom tillbaka strålande fint, vi pratade med läkaren och äntligen äntligen, efter sju klinikbesök, fyra blodprov, ett ultraljud och ett rullstolsåk är Sofie friskförklarad på riktigt, nu dessutom med en känsla av att vara frisk! Det firade vi med att gå och köpa oss en biljett till Cusco, och sedan en god middag med alpacka och vin. 

Ett väldigt glädjande sms, nu hörs vi inte mer!


Nu kan äventyret fortsätta!





torsdag 5 maj 2016

Påskön - världens navel



Påskön, denna vackra, karga och förunderliga ö. Ön som anses vara den mest avlägset bebodda platsen på jorden sticker upp som en liten trekant ur Stilla havet, drygt två mil lång och hälften så kort. I varje hörn av trekanten ligger en vulkan och med tiden har utbrotten skapat land där i mellan.


Förut kallades ön Tepito Te Henua, världens navel, då den ligger mitt emellan Tahiti och den Chilenska kusten. Urinvånarnas namn på ön nu är Rapa Nui. Namnet Påskön fick den år 1722 när den första västerländska sjöfararen, Jacob Roggeveen och hans besättning, klev i land på ön på självaste påskdagen


Glada att vi landat i helt skick efter en skakig inflygning gick vi ut från den lilla flygplatsen där vi fick blomsterhalsband och skjuts till vårt hostel.


När vi installerat oss på rummet och testat wi-fit gick vi ut på en liten upptäcktsfärd i närområdet. Chez Jerome, där vi bodde, ligger ett stenkast från havet. Stora vågor slår ständigt in mot ön och har format grottor i klippväggarna. Hade man ett skarpt öga skulle man kunna skönja ristningar i taket på grottorna som föreställde fåglar.


Senare promenerade vi in till staden där vi såg våra första Moai av öns totalt cirka tusen stycken.


Moai är hemlighetsfulla och deras historia kan ingen veta helt säkert. Men troligt är att de tillverkats på beställning av stamhövdingar och/eller som hyllningar till förfäder och hövdingar. De står placerade på en ahu, en plattform, och är riktade inåt landet för att skydda folket i stammen. Endast sju Moai är riktade mot havet för att hjälpa sjöreserärer och välkomna dem. 


Andra dagen sken solen och vi snörade på oss löparskorna för en sväng upp till Ranu Kau. Två kilometer uppförsbacke kändes tungt i benen men det glömde vi snabbt bort när vi kom upp och den stora vulkankratern öppnades upp framför oss. På grund av att marken nere i kratern ständigt är fuktig och skyddad från öns konstanta vindar växer där en unik fauna som inte hittas någon annan stans på ön. 


Följer man kraterns ena kant kommer man till byn Orongo. Man tror att den befolkades två veckor per år mellan 1700-talet och 1800-talets första hälft. Där utspelades en stor tävling som kallas Birdman. Män från olika stammar tävlade för att bli ledare genom att  simma ut till en liten ö där de väntade på att en Sot-tärna skulle lägga årets första ägg. Det gällde att få tag på ägget och ta sig tillbaka till land och klättra upp för klipporna till byn. 


Nästa morgon steg vi upp i ottan för att se soluppgången. Våra grannar som hade en jeep och två platser över hade frågat om vi ville följa med till Ahu Tongariki för att se solen gå upp bakom de 15 Moai som står där på rad. Trots några moln på himlen var det en fantastisk vacker syn när himlen färgades lätt rosa bakom raden av enorma stenstatyer. 


Senare hyrde vi cyklar och cyklade tillbaka till samma plats för att även se Ranu Raraki, platsen där alla Moai höggs ut ur berget. 


Där står stenstatyerna huller om buller,  överallt längs bergssluttningen, vissa ligger och andra är nedsjunkna i marken




Man kan se Moai som påbörjats liggande i bergsväggen men som av någon anledning aldrig blev färdigställda. 


Ingen vet säkert hur statyerna som väger uppemot 100 ton förflyttades kilometervis från Ranu Raraki till öns alla kanter, men det finns många teorier. En är att de förflyttades med hjälp av stockar som man rullade dem på. Det skulle också vara en förklaring till varför all skog på Påskön skövlats. Den senaste teorin är att de "gick" till sin ahu. Teorin att det var aliens som hjälpte till att ställa ut dem tror vi nog inte så mycket på.


Dagen då löpning stod på schemat cyklade vi en liten bit norrut, parkerade cyklarna och sprang sedan längs kusten på steniga småvägar. Det som är så bra med att springa på nya ställen är att man får pausa ofta för att titta på saker. 


Vi såg flera liggande Moai. Faktum är att alla Moai som stod på en Ahu har välts i konflikter mellan stammarna för att förolämpa fienden. De som står upp på sina ahu's är faktiskt restaurerade och uppställda efter att ha välts. Men många ligger kvar. Det känns lite sorgligt att se dem ligga där framstupa, men det berättar ju en historia det med. 


Vi hade sett att det skulle finnas grottor längs vägen och när vi såg en ryggsäck ligga bredvid ett hål i marken visste vi att vi hittat rätt. När ryggsäcksägaren kommit upp klev även vi ner i hålet. 


Med hjälp av lamporna på våra telefoner kunde vi se var vi skulle sätta fötterna och ducka extra mycket. Snart delade sig gången i två, och vardera gång öppnades upp till ett större hålrum med en stor öppning i bergsväggen där höga vågor som slog mot berget nedanför oss.



Vi hittade en annan grotta som bildats av lavasten och liknade en liten oas. Där det inte fanns något tak växte bananpalmer och vi lyckades palla två bananer. 


Vi testade en, tyvärr så grön så att den var oätlig. Den andra sparade vi och efter några dagar var den utmärkt som stödfrukt efter en lång resa och hosteljakt.


Tillbaka i byn tog vi ett dopp i havet och en öl i eftermiddagssolen.


En annan dag hyrde vi vespa och åkte ett helt varv runt ön.


Längst norrut finns en sandstrand, Anakena, och självklart en rad Moai att beundra. Christian tog ett dopp medan jag fegade ur på grund av kallt vatten och solen i moln. 


Vi fortsatte sedan öster över, tog en till promenad på Ranu Raraki, ni minns där Moai tillverkades, berget är egentligen är en gammal vulkan. 


Vi upptäckte vulkankratern på andra sidan bergsklippan. Där var en fantastiskt vacker dal och även där stod ett femtiotal Moai.


Långt där borta kan man se dem

Åkturen avslutades i "hattfabriken" Puna Pau, där man högg ut hattarna som kan ses på flera Moai. De heter Pukao, och tros egentligen vara en "topknot", en stor röd hårknut på huvudet som var vanlig bland stammarnas stora män. Pukaos på upp till 11 ton höggs där och transporterades sen ut till sin Moai där de färdigställdes. När Moai välts har deras Pukaos rullat iväg, vissa tiotals meter från kroppen.

Moai på Ahu Nau Nau med fina Pukaos.

Sista kvällen anslöt vi till skaran som slagit sig ner på ett fält utanför Hanga Roa för att se solen gå ner bakom statyerna. Ett vackert avslut på veckan! 


Påskön är så himla mycket på så liten yta. Det var fantastiskt att få uppleva sådant vi tidigare bara läst om och sett på bild i Kalle anka, Finn och Fiffi, TinTin,  och kanske lite National Geographics för att låta bildade. Det såg ju precis likadant ut i verkligheten! Och fascinerande att se att det stod Moai över precis hela ön, vi visste att det skulle finnas flera, men inte så många. 


Vi lämnade ön med så många nya intryck, med ny kunskap i bagaget och ännu lite mer lugn i själen.