Jobbigt liv

En dryg vecka har vi nu fördrivit i landet som är stort, varmt och farligt. Vi flög in från Sri Lanka och mötte upp en jetlaggad familj i Brisbane där vi hade en lång lång dag framför oss med främsta fokus att hålla sig vakna till efter 20. Dagen efter åkte vi vidare, stannade en natt i Gladstone för att sen därifrån ta båten till Heron Island.

Guppigt. Vi satt ute, spanade efter delfiner och höll oss ur vägen för sjösjuka medpassagerare 

Heron är en grön ö på Barriärrevet, inte större än att man promenerar runt den på 30 minuter. Det började som sköldpaddssoppsfabrik men är nu ett semesterparadis och forskningsstation. 

Jag och Christian bodde i ett rum som vätte mot stranden och om det bara blåste tillräckligt hård västlig vind så att träden böjde sig kunde man få en liten havsglimt.

  Typiskt....

Runt Heron är vattnet kristallklart och sanden alldeles mjuk och vit. Så vit att man inte ser de vassa korallbitarna som gömmer sig där under och borrar sig in i fotsulorna, och så fin att den hamnar exakt överallt. Sand i sängen, sand på golvet, sand på bordet och sand i byxorna. Jag kan fortfarande hitta sand i såväl läsplatta som öron.

Räddar Christian från all sand. Är man stark måste man vara snäll. 

  Jobbigt

Jag blev förkyld, extra jobbigt i paradiset. Här är jag på väg till rummet efter snorkling, trött och lite febrig. Allt är så ljust!

  Soluppgång med måsarna får man stå ut med när man vaknat för tidigt

Maten kan sammanfattas till mycket och ofta. Jag hann knappt bli hungrig en enda gång. Kaffet var inte som svenskt kaffe, ibland var croissanterna slut på frukosten och på skaldjursbuffén fanns ingen hummer. Ändå lyckades jag bli jobbigt proppmätt tre gånger per dag. 

   Skål

  Frukostfavoriten, före och efter

  Solnedgångsvin ur en sjuk Gunillas perspektiv 

Djulivet är svårt att hålla sig undan på Heron. När vi anlände möttes vi av ett öronbedövande fågeltjatter, det var fåglar exakt överallt i exakt varje träd, och de bajsade på varenda ledig yta på marken, man kunde nästan tro att de hade som mål att färga hela ön vit. 

  Heronfågel

  Mås

  Fågel med rolig hatt

En morgon hittade jag små små svarta dunbollar utanför vårt rum. Jag smög lite närmre för att få en bild men då störtar pappa dunboll ut från sitt gömställe med ett vrål och attackerar mig. Vi vrålar i kör, han vinner och jag får nöja mig med en bild på min fot i flykt. Lite snålt att inte dela med sig av allt det där söta.

Hjälp

Sköldpaddsungar kläcks hela tiden här. Hundratals i taget rusar de yrvaket mot havet. Har de sån tur att de inte lyfter från marken i klorna på en mås simmar de med största sannorlihet rakt in i gapet på en haj som är sugen på något krispigt. Trots många promenader upp och ned för stranden råkade vi inte på en enda kläckning. Bara en liten  krake som aldrig kom ur sitt skal. Syskonen var borta för länge sen och den hade nog ingen ljus framtid till mötes. 

När vi inte åt så snorklade vi. Under vattnet såg vi iallafall flera av de sköldpaddor som överlevt den där första flykten och klarat sig till vuxen ålder. Helt ok!

  Leonardo äter

  Michelangelo vilar

  Donatello simmar med Christian

Vi simmade även med rockor i mängder och metervis med haj. Tusen och åter tusen fiskar såg vi, och några färgglada koraller levde fortfarande trots den globala uppvärmningen. Uppvärmningen var det dock inte tillräcklig för att man skulle kunna ligga i vattnet i över timmen utan att frysa och bli alldeles blå om händerna.

  Revhaj på grunt vatten

  Rocka

  Haj som blivit trampad på? Nej, en Common shovel nose ray. 

  Värmer mig efter morgonsnorkel i hamnen. 27 grader i vattnet, brrrr. Fotograf: Christian 

Sista dagen åkte vi på snorkelbåtstur. 50 dollar kostade det vilket vi tyckte det kunde vara värt för att komma ut en bit på the great barrier rief. Vi tog plats i båten, fick en säkerhetsgenomgång, och sen bar det av ut på havet. I cirka en minut. Vi lade an vid en boj jag kunde simmat till för exakt noll dollar. Under vattnet trängdes fiskarna för att få en titt på oss. Några hajar och sköldpaddor hade lagt till på botten för att bli putsade av frivilliga  städfiskar. Självklart hade de lagt sig på tillräckligt djup för att jag omöjligen skulle kunna simma ner till dem utan att spränga trumhinnorna fullständigt. Fick nöja mig med att titta på dem uppifrån.

Snorkelsugna! Vi har just lämnat bryggan, om ca 45 sekunder är vi framme. 

Vem är du?

  Fina fiskar. I korallen gömmer sig den livsfarliga drakfisken. Kan du se den?

  Sjöjungfru

Fisk i allmänhet

En sköldpadda fick jag iallafall simma lite med innan maneterna gick till attack. Först stack det till i knävecket, sen på kinden och det var då jag upptäckte de röda små gelémonstren komma emot mig. Det fanns ingen tid att simma runt båten och ta stegen upp. Efteråt fick jag beröm av Vilma för att jag kunde hoppa så högt upp ur vattnet och rätt in i båten.

  Såhääär stora var dem

Dagen efter lämnade vi Heron. Det sista jag gjorde var att vandra några varv runt ön. Inga sköldpaddsbebisar. 

  Hittar inget att klaga på här....

Hej då Heron! Synd att åka, det var ändå rätt okej att vara här på Barriärrevet, ett av våra naturliga underverk....

/En kvinna som heter Sofie

  Sköldpaddan vi inte såg

Ett vykort från Heron Island

Adam's peak och ett sista dopp i indiska oceanen

Det är dags att lämna Sri Lanka, vi sitter på flygplatsen i Colombo nu och dricker en islatte i väntan på vårt försenade flyg. 

Sista dagarna här innebar många timmars resa. Vi lämnade Ella och åkte tåg i fyra timmar följt av buss i två för att komma till Dalhousie. Där checkade vi in på resans (förhoppningsvis) sunkigaste guest house. Pyttelitet rum med papperstunna väggar och tillhörande råtta. Toan var välanvänd om man säger så, och delades med alla andra. 

Med tanke på att vi skulle gå upp mitt i natten gjorde det inte så mycket. Vi började vandringen upp för Sri Lankas tredje högsta berg runt 02:45 för att vara uppe till soluppgången. Vi var långt ifrån ensamma. Cirka en miljard Lankeser från 0-99 år gjorde detsamma då det är en viktig vandring för buddhister att göra och en populär pilgrimsfärd. Det är trappor hela vägen och sista 200 metrarna var det kö. Soluppgången såg vi där i kön, när vi nästan var uppe, men det var nog den vackraste platsen att se den ändå. 

Berger nerifrån

Vi kom upp tillslut och tog en fikapaus på toppen innan vi gav oss på det värsta, tusentals trappor nedåt. Mina knän var inte glada, men ner kom vi. 

Sen var det bara resa, resa, resa resten av dagen. Buss, tåg, buss i nästan åtta timmar. Det tar lång tid att resa på Sri Lanka!

Sista dagen fick vi lite mer strandhäng och så tog vi en löprunda i Negombo. Löpningen var höjdpunkten, folk tyckte det var otroligt kul att se oss. De skrattade, ropade, vinkade, sprang med, några ville bjuda in oss och ett par ungar passade på att känna lite på min bleka hud. Negombo är stekhett och vattnet svalkar inte ett dugg, men det var härligt att ta ett sista dopp. 

Nu åker vi till Australien, det är dags att hämta vårt adoptivbarn som vi fick i avskedspresent av Karin och Anders. Jag ser fram emot att visa Nani världen;)

En av alla dagar på våran resa

Vaknar lite innan klockan ringer, ligger och njuter av fågelkvitter och en och annan tutning ifrån någon vilsen tuktuk.

8.15 ringer mobillarmet, men då sitter vi redan och dricker dagens första kanna med te och får in vår lokala frukost som idag består utav färsk frukt och bananpankaka (imorgon har jag blivit lovad ägghoppers igen).

Strömmen går då och då och är borta några timmar i taget så den här frukosten blir utan tidning på paddan/telefonen pga internetbrist. Njuter av utsikten av bergen och dalen.

Vi bestämmer oss för att gå och kolla på den 9-bågade tåg bron några km utanför stan. Passar på att gå förbi tågstationen och försöka köpa biljetter härifrån till Hatton, går så där pga strömbrist.

Tar och går längst med rälsen bort till bron. Ser en polis med pistolen nedstoppad i byxorna. Passerar även förbi två gravar en tunnel och sen är vi framme.

Tar upp vattenmelon som vi köpte på marknaden tidigare i stan. 

Tar sen lite bilder på bron och går upp för en brant där det ligger ett litet hus som säljer juice mm.

12.40 Beställer on en kopp ingefärs te till Sofie och en kopp grönt te till mig.

Sätter oss och tittar lite. Ut kommer en bricka med två kannor te lite kex och två bananer.

De säger även till oss att det kommer ett tåg vid 13.30.

Vi tar upp våra böcker och sätter oss och läser lite medans vi dricker te och väntar.

13.30 Tittat upp ifrån boken, kommer det något tåg? Nej, det är försenat, tittar ner i boken igen och häller upp lite mer ljummet te.

14.15 Då hörs tågtutan och tåget kommer ut ifrån tunneln och ut på bron. Fantastiskt!

Alltid hungrig

Vi går en annan väg tillbaka och passerar en te fabrik som vi tar en guidad visning på. Var visst fotoförbud, så inga bilder på oss med sko/hår/mun-skydd.

Här bjuds vi på dagen fjärde kanna te.

Går tillbaka mot stan och försöker köpa tågbiljetter igen. Den här gången finns ström men vi får rådet att köpa imorgonbitti istället då biljetterna är billigare.

18.00 Stannar till och delar en öl påvägen hem till dusch.

19.30 Nydushade och fräscha ger vi oss iväg för dagens svåraste val, vad och vart ska vi äta idag..