söndag 24 juli 2016

På havets vågadevågadevåg


Det finns två sätt att ta sig från Colombia till Panama. Landgränsen är inget alternativ om man inte har en dödsönskan eller kanske goda kontakter inom gerillan, så då återstår alternativen båt och flyg. Vi valde båt inte bara för att det var billigare utan framförallt för att vi hört om hur fantastiskt det ska vara att segla via San Blas skärgård.  


Vi bokade in oss på en av de mindre segelbåtarna tillsammans med fem andra medpassagerare. Vi tog oss till hamnen kvällen därpå och där välkomnades vi av kapten Mike och hans båt Koala 2. Vi installerade oss i vår lilla hytt och bekantade oss med våra resekamrater som bestod av tre Australiensare och en Schweizare som åkte för andra gången för att hon råkat bli kär i kaptenens son Juan Pedro som var med som kaptenens högra hand. Vi satt ute på båten och pratade, drack ett glas vin och åt choklad i väntan på att det var dags att åka. 

Inte förrän mitt i natten lämnade vi hamnen. På grund av vindens frånvaro blev det med motor istället för segel. Vi satt ute och såg stadens ljus från Panama City försvinna tills det enda ljuset vi kunde se var stjärnorna på himlen. Så småningom  gick ner till hytten för att lägga oss men jag fick snart skynda mig ut igen. Lukten av båtbränsle i kombination med båtens krängande över vågorna blev för mycket så vin och choklad kom upp igen och jag fick fortsätta beundra stjärnorna en stund, hängandes över relingen. Efter ett sjösjukepiller var jag utslagen och kunde sova resten av natten. Det visade sig att till och med kapten Mike tog sjösjukepiller så ni kan tänka er att det var lite gungigt. 



På morgonen nästnästa dag tittade vi upp ur ruffen och fick se paradiset. Vi hoppade i vattnet och simmade in till ön. San Blas tillhör Panama och består av 378 öar varav cirka 50 av dem bebos av Konaindianer. Få turister kommer till öarna och Konaindianerna har sitt egna ekonomiska system, sitt eget språk, tull och kultur.


Under våra tre dagar i San Blas besökte vi fem olika öar. Den minsta kunde man gå runt på ungefär fem minuter. Kapten Mike, som tidigare jobbat som kock, lagade lunch och middag till oss på öarna medan vi låg på stranden, snorklade eller sprang varv på varv runt ön. Bästa middagen var färsk languster som han köpt från de lokala fiskarna som stannat till vid vår båt med dagens fångst. 





Sista morgonen, när det var dags att åka hem, var motorn trasig. Det visade sig att den inte gick att laga så kaptenen ringde och ringde för att försöka hitta en lösning. Vi väntade och väntade, men det är inte så jobbigt att vänta när man kan göra det i turkost vatten eller i solen uppe på en segelbåt. 



Tillslut kom en båt och plockade upp oss och körde oss till den ö där tullen ligger och kaptenen skulle ordna allt det formella med våra pass eftersom vi passerat gränsen till Panama. Det tog tid och återigen fick vi vänta och vänta, men denna gång i en hängmatta och sedan med en grillad fisk, så inte heller denna gång gjorde det så mycyket. Strandade i paradiset liksom, det är inte läge att klaga. 


Tillslut var våra pass stämplade och klara, vi skjutsades till fastlandet och så var segelsemestern över. 


4 kommentarer:

  1. Skönt att veta att det inte går någon nöd på er i paradiset!

    SvaraRadera
  2. 👍👍👍👍👍👍

    SvaraRadera
  3. Great Article it its really informative and innovative keep us posted with new updates. its was really valuable. thanks a lot.orologi replica very good.

    SvaraRadera