Påskön - världens navel

Påskön, denna vackra, karga och förunderliga ö. Ön som anses vara den mest avlägset bebodda platsen på jorden sticker upp som en liten trekant ur Stilla havet, drygt två mil lång och hälften så kort. I varje hörn av trekanten ligger en vulkan och med tiden har utbrotten skapat land där i mellan.

Förut kallades ön Tepito Te Henua, världens navel, då den ligger mitt emellan Tahiti och den Chilenska kusten. Urinvånarnas namn på ön nu är Rapa Nui. Namnet Påskön fick den år 1722 när den första västerländska sjöfararen, Jacob Roggeveen och hans besättning, klev i land på ön på självaste påskdagen

Glada att vi landat i helt skick efter en skakig inflygning gick vi ut från den lilla flygplatsen där vi fick blomsterhalsband och skjuts till vårt hostel.

När vi installerat oss på rummet och testat wi-fit gick vi ut på en liten upptäcktsfärd i närområdet. Chez Jerome, där vi bodde, ligger ett stenkast från havet. Stora vågor slår ständigt in mot ön och har format grottor i klippväggarna. Hade man ett skarpt öga skulle man kunna skönja ristningar i taket på grottorna som föreställde fåglar.

Senare promenerade vi in till staden där vi såg våra första Moai av öns totalt cirka tusen stycken.

Moai är hemlighetsfulla och deras historia kan ingen veta helt säkert. Men troligt är att de tillverkats på beställning av stamhövdingar och/eller som hyllningar till förfäder och hövdingar. De står placerade på en ahu, en plattform, och är riktade inåt landet för att skydda folket i stammen. Endast sju Moai är riktade mot havet för att hjälpa sjöreserärer och välkomna dem. 

Andra dagen sken solen och vi snörade på oss löparskorna för en sväng upp till Ranu Kau. Två kilometer uppförsbacke kändes tungt i benen men det glömde vi snabbt bort när vi kom upp och den stora vulkankratern öppnades upp framför oss. På grund av att marken nere i kratern ständigt är fuktig och skyddad från öns konstanta vindar växer där en unik fauna som inte hittas någon annan stans på ön. 

Följer man kraterns ena kant kommer man till byn Orongo. Man tror att den befolkades två veckor per år mellan 1700-talet och 1800-talets första hälft. Där utspelades en stor tävling som kallas Birdman. Män från olika stammar tävlade för att bli ledare genom att  simma ut till en liten ö där de väntade på att en Sot-tärna skulle lägga årets första ägg. Det gällde att få tag på ägget och ta sig tillbaka till land och klättra upp för klipporna till byn. 

Nästa morgon steg vi upp i ottan för att se soluppgången. Våra grannar som hade en jeep och två platser över hade frågat om vi ville följa med till Ahu Tongariki för att se solen gå upp bakom de 15 Moai som står där på rad. Trots några moln på himlen var det en fantastisk vacker syn när himlen färgades lätt rosa bakom raden av enorma stenstatyer. 

Senare hyrde vi cyklar och cyklade tillbaka till samma plats för att även se Ranu Raraki, platsen där alla Moai höggs ut ur berget. 

Där står stenstatyerna huller om buller,  överallt längs bergssluttningen, vissa ligger och andra är nedsjunkna i marken. 

Man kan se Moai som påbörjats liggande i bergsväggen men som av någon anledning aldrig blev färdigställda. 

Ingen vet säkert hur statyerna som väger uppemot 100 ton förflyttades kilometervis från Ranu Raraki till öns alla kanter, men det finns många teorier. En är att de förflyttades med hjälp av stockar som man rullade dem på. Det skulle också vara en förklaring till varför all skog på Påskön skövlats. Den senaste teorin är att de "gick" till sin ahu. Teorin att det var aliens som hjälpte till att ställa ut dem tror vi nog inte så mycket på.

Dagen då löpning stod på schemat cyklade vi en liten bit norrut, parkerade cyklarna och sprang sedan längs kusten på steniga småvägar. Det som är så bra med att springa på nya ställen är att man får pausa ofta för att titta på saker. 

Vi såg flera liggande Moai. Faktum är att alla Moai som stod på en Ahu har välts i konflikter mellan stammarna för att förolämpa fienden. De som står upp på sina ahu's är faktiskt restaurerade och uppställda efter att ha välts. Men många ligger kvar. Det känns lite sorgligt att se dem ligga där framstupa, men det berättar ju en historia det med. 

Vi hade sett att det skulle finnas grottor längs vägen och när vi såg en ryggsäck ligga bredvid ett hål i marken visste vi att vi hittat rätt. När ryggsäcksägaren kommit upp klev även vi ner i hålet. 

Med hjälp av lamporna på våra telefoner kunde vi se var vi skulle sätta fötterna och ducka extra mycket. Snart delade sig gången i två, och vardera gång öppnades upp till ett större hålrum med en stor öppning i bergsväggen där höga vågor som slog mot berget nedanför oss.

Vi hittade en annan grotta som bildats av lavasten och liknade en liten oas. Där det inte fanns något tak växte bananpalmer och vi lyckades palla två bananer. 

Vi testade en, tyvärr så grön så att den var oätlig. Den andra sparade vi och efter några dagar var den utmärkt som stödfrukt efter en lång resa och hosteljakt.

Tillbaka i byn tog vi ett dopp i havet och en öl i eftermiddagssolen.

En annan dag hyrde vi vespa och åkte ett helt varv runt ön.

Längst norrut finns en sandstrand, Anakena, och självklart en rad Moai att beundra. Christian tog ett dopp medan jag fegade ur på grund av kallt vatten och solen i moln. 

Vi fortsatte sedan öster över, tog en till promenad på Ranu Raraki, ni minns där Moai tillverkades, berget är egentligen är en gammal vulkan. 

Vi upptäckte vulkankratern på andra sidan bergsklippan. Där var en fantastiskt vacker dal och även där stod ett femtiotal Moai.

Långt där borta kan man se dem

Åkturen avslutades i "hattfabriken" Puna Pau, där man högg ut hattarna som kan ses på flera Moai. De heter Pukao, och tros egentligen vara en "topknot", en stor röd hårknut på huvudet som var vanlig bland stammarnas stora män. Pukaos på upp till 11 ton höggs där och transporterades sen ut till sin Moai där de färdigställdes. När Moai välts har deras Pukaos rullat iväg, vissa tiotals meter från kroppen.

Moai på Ahu Nau Nau med fina Pukaos.

Sista kvällen anslöt vi till skaran som slagit sig ner på ett fält utanför Hanga Roa för att se solen gå ner bakom statyerna. Ett vackert avslut på veckan! 

Påskön är så himla mycket på så liten yta. Det var fantastiskt att få uppleva sådant vi tidigare bara läst om och sett på bild i Kalle anka, Finn och Fiffi, TinTin,  och kanske lite National Geographics för att låta bildade. Det såg ju precis likadant ut i verkligheten! Och fascinerande att se att det stod Moai över precis hela ön, vi visste att det skulle finnas flera, men inte så många. 

Vi lämnade ön med så många nya intryck, med ny kunskap i bagaget och ännu lite mer lugn i själen.