Det är dags att lämna Sri Lanka, vi sitter på flygplatsen i Colombo nu och dricker en islatte i väntan på vårt försenade flyg.
Sista dagarna här innebar många timmars resa. Vi lämnade Ella och åkte tåg i fyra timmar följt av buss i två för att komma till Dalhousie. Där checkade vi in på resans (förhoppningsvis) sunkigaste guest house. Pyttelitet rum med papperstunna väggar och tillhörande råtta. Toan var välanvänd om man säger så, och delades med alla andra.
Med tanke på att vi skulle gå upp mitt i natten gjorde det inte så mycket. Vi började vandringen upp för Sri Lankas tredje högsta berg runt 02:45 för att vara uppe till soluppgången. Vi var långt ifrån ensamma. Cirka en miljard Lankeser från 0-99 år gjorde detsamma då det är en viktig vandring för buddhister att göra och en populär pilgrimsfärd. Det är trappor hela vägen och sista 200 metrarna var det kö. Soluppgången såg vi där i kön, när vi nästan var uppe, men det var nog den vackraste platsen att se den ändå.
Vi kom upp tillslut och tog en fikapaus på toppen innan vi gav oss på det värsta, tusentals trappor nedåt. Mina knän var inte glada, men ner kom vi.
Sen var det bara resa, resa, resa resten av dagen. Buss, tåg, buss i nästan åtta timmar. Det tar lång tid att resa på Sri Lanka!
Sista dagen fick vi lite mer strandhäng och så tog vi en löprunda i Negombo. Löpningen var höjdpunkten, folk tyckte det var otroligt kul att se oss. De skrattade, ropade, vinkade, sprang med, några ville bjuda in oss och ett par ungar passade på att känna lite på min bleka hud. Negombo är stekhett och vattnet svalkar inte ett dugg, men det var härligt att ta ett sista dopp.
Nu åker vi till Australien, det är dags att hämta vårt adoptivbarn som vi fick i avskedspresent av Karin och Anders. Jag ser fram emot att visa Nani världen;)
Vilka strapatser, tur att ni fick se en fin soluppgång!
SvaraRadera